Imorgon åker jag till Budapest med mamma och mina syskon och där stannar vi i några dagar. Ska gå omkring i stan, gå på billig second hand och även fira pesach (tror att det stavas så) vilket är en judisk högtid, som firar att egyptierna blev fria eller något.
Min familj är inte särskilt religiös, men vi brukar fira detta ändå, det är ju bara en gång om året ändå.
-
Idag har jag, min klass och tolv andra klasser från olika skolor i Uppsala varit med i en tekniktävling, som gick ut på att man skulle konstruera en båt, bil och flygplan utan motor, och den skulle flyga med hjälp av en gummisnodd. Det gick åt skogen för oss men det var rätt kul iallafall, skönt med annat än skola i en dag.
När jag först kom dit såg jag två tjejer från min gamla klass och kände hur ångesten bara vällde fram. Jag började nästan gråta och gömde mig bakom en stor pelare, där ingen skulle kunna se mig, och vågade knappt gå förbi för att hänga av mig jackan, utan gick hellre och var varm.
Det är sjukt hur några människor kan få en att må så dåligt, att de kan dra tillbaka alla minnen. Alla elaka, respektlösa Facebook-kommentarer om hur ful och värdelös jag var. Allt det de sa sitter kvar och jag började själv tro på det.
När jag var liten, sa jag alltid att jag aldrig, aldrig skulle ta åt mig av vad mobbare sa, men jag hade fel. Jag trycktes ner av deras ord och så fort jag öppnade datorn var deras ord där. Jag ville ta bort kommentarerna men de blev bara fler.
Men på något sätt har allt detta gjort mig starkare. Jag har blivit kallad fula grejer, blivit hotad, utfryst, nertryckt, nedvärderad men jag har insett att de inte kan definiera mig.
Mobbningen höll på längre än vad mina vänner visste. Det slutade för ett drygt år sedan, men jag har sagt att det slutade tidigt i sexan. Det gör ont att tänka tillbaka på det, och att ens skriva en text om det här får fram ångestkänslor och negativa tankar.
Men jag känner att det är nödvändigt, jag behöver skaka av mig det här, jag måste gå vidare, men det är så svårt. Särskilt när jag ser dem.
För att vara ärlig, så hade fysisk mobbning, att de faktiskt varit elaka mot mig ansikte mot ansikte varit lättare, för det som de höll på med fuckade med mitt psyke.
Självskadebeteendet har sin grund där, likaså ångesten, självhatet och skräcken för att vara med i exempelvis skoltävlingar, för risken finns att de är där. De har inte sagt något elakt eller skrivit något på ett år, men skräcken är fortfarande där.
De fick mig att tro att det faktiskt var mitt fel att jag var så dålig, att jag var ful, och det är det värsta någon kan göra, för en av alla saker jag lärt mig genom dessa händelser är att det är aldrig okej att trycka ner någon, mobba och nedvärdera. Att skicka hot och hatmeddelanden kan vara farligare än vad man tror, folk kommer ta åt sig.
Jag önskar att detta inte var ett problem. Jag önskar att det inte fanns människor som utsätts för detta. För just nu, i denna sekund, sitter det flera människor runt om i världen och har problem med mobbning.
Just nu, i denna sekund är flera ungdomar, både tjejer och killar, på väg hem från skolan efter en lång dag av spydiga kommentarer, elaka påpekningar och mobbning.
De måste ta den längre vägen hem från skolan för att inte stöta på mobbare.
De känner sig värdelösa och låter mobbarna definiera den.
Vad är det för helvetes jävla fel på dagens ungdomar som får oss att vaa så förjävliga mot varandra?
Det är inte okej någonstans, och jag klarar inte av faktumet att jag inte kan göra något åt det.
Men jag kan lova att det blir bättre.
-
Har nog skrivit allt jag vill ha sagt.
Kram på er
